(27 September 1630 - 26 August 1706) was a German painter. The Baroque artist became known as the "Silesian Raphael". Willmann was born in Königsberg, Duchy of Prussia. He was educated by his father, the painter, Christian Peter Willmann. Michael went to the Dutch Republic in 1650 to learn from the masters, and he was inspired by the works of Rembrandt, Peter Paul Rubens, and Anthony van Dyck. For financial reasons he was unable to afford studying at the studio of a well-known painter. After two years in the Netherlands, mostly spent in Amsterdam, Willmann returned to Königsberg, passed his master's examination, and began to travel. After visiting Danzig, Willmann went to Prague, where he stayed from 1653-55. He then spent about a year in Breslau. Willmann's first known paintings, commissioned by Abbot Arnold Freiberger of the Abbatia Lubensis abbey in Leubus, Lower Silesia, date from 1656. Leubus became the setting of much of Willmann's creativity. From 1657-58 Willmann was in Berlin as the court painter of Frederick William, Elector of Brandenburg. He painted mythological scenes for the elector, presumably for his residence at Königsberg Castle. In 1660 Willmann returned to Leubus, which allowed him a large workshop. Willmann's workship, modeled after those of the Dutch painters, quickly spread his fame. The extensive studio included his son Michael Leopold Willmann the Younger, his daughter Anna Elisabeth, and Anna Elisabeth's husband Christian Neuenhertz and son Georg Wilhelm Neunhertz. Willmann's studio also counted Johann Kretschmer from Glogau, Johann Jacob Eybelwieser from Breslau, the Cistercian Jacob Arlet from Gressau, and Willmann's stepson Johann Christoph Lischka. Willmann became the leading painter of Silesia through his expressiveness, technical dexterity, and speed. Willmann worked on orders from the patriciate of Breslau, as well as churches and monasteries throughout Silesia, Bohemia, and Moravia. He received contracts for the Cistercian monasteries in Gressau, Heinrichau, Kamenz, Rauden, and Himmelwitz. With the assistance of his students and assistants, Willmann produced 500 paintings and frescos during his life. Numerous drawings of Willmann's were later used by engravers.  Related Paintings of Michael Willmann :. | The Fall of Christ under the Cross | Landscape with the Dream of Jacob | Landschaft mit dem Traum Jakobs | Landscape with St. John. | The Fall of Christ under the Cross |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Eva Gonzalez
1849-1883 French
master of st bartholomew
active in Cologne ca 1480/1510